HUGO
15/3
Tiden går å dagen DE har passerat. Att ha ett datum är väldigt psykiskt påfrestande. Jag vill verkligen att han ska komma ut nu, jag känner mig som en stor fet elefant, händerna har svullnat upp likaså vaderna värker å är svullna. Gråter för minsta lilla å får ångest tankar igen men för vad vet jag inte.
Var inne på BB i tisdags för att fira fördelsedag fär pga av högt blodtryck på MVC. Tog prover, CTG-kurva å nytt tryck å fick sedan åka hem med ett lägre tryck å provsvar u.a. Har fått direktiv vila som bara den vilket jag gör å vilket leder till att man känner sig mer uppsvälld en tidigare =/ Man är väl aldrig nöjd.
Jag tänker konstant på om det rör sig i magen å blir super närvös om jag inte kännt nått på någon timme. Jag känner efter hur jag mår hela tiden, har jag haft huvudvärk? flimmer (vad räknas som flimmer) ja jag kna hålla på såhär hela tiden vilket självklart leder till närvositet så man kan bli galen.
Nått som känns väldigt jobbigt är ju denna skygghet man fått inför människor, jag orkar inte med någon lr nått känns det som. Pratde med min Bm om det å det var ju tydligen vanligt å det kan sitta i lite efteråt oxå så det är väl bara att vänta ut antar jag =(
Så allt jag vill är att när denna helg är slut så ska han vara ute! Ni som tror på nått be för mig att det sker!
Växtverk? =)
Nu finns det inte mycket plats kvar men det är tydligen en stund kvar....
Nya bilder kommer snart =)
Finbesök!
Snart får jag finbesök av väldens bästa Sum-Sum!
Tigerkakan står i ugnen å sen väntas härlig prat å mys!
2011
2011 skulle bli ett år som inget annat å resultatet av det kan man väl säga som: LYCKAT!!?
Jag kom aldrig till mitt mål i vikten men jag får inte gräva ner mig i det utan försöka se det positiva som blev. I maj hamnde jag på sjukhus och hade väl då kommit ner till -12kg och mer hann jag inte sedan.
På sjukan fick jag mer eller mindre inse att jag aldrig kanske komma kunna få barn, ett tufft slag men vi gav det ett försök å som ni såg på bilden innan så gick det rätt bra!
Livet tar sina vädningar ibland och detta måste man våga inse, inse att saker och ting kanske inte alltid blir som man tänkt sig. Hur man tar sina motgångar är så inviduellt och för ett år sen kanske jag skulle grävt ner mig i detta med tanke på min ångest jag hade då för nästan allt. Men tack vare bättre motion och mat så gjorde detta att jag kunde ta mig upp ur det hela och självklart med hjälp av min kärlek. Tänk vad lite mat och motion kan göra för ens psyke!
Idag äter jag inte alls som jag ska, motionera inte heller som jag ska. Och vart tar detta skada? Jo, såklart, psyket! Får jag en liten motgång, som jag fick idag så brister jag helt, visst det har säkert lite med att göra att man har 1000 härliga hormoner i kroppen oxå men jag känner ju en del av mig, inte hela men en del. är det konstigt att inte känna sig själv lr är det sunt för att man då ska utvecklas? Jag tycker att det kan vara sunt, och med detta menar jag inte att jag går runt och tänker "vem är jag" varje kvart för självklart vet jag det till stor del.
Vart är jag idag då:
Jag är ständigt orolig för saker och ting, jag försöker mår bra vilket jag självklart gör till en stor del men inte till 100% och att låtsas mår bra kan man göra men man får inte låta det ta över, låtsasvärlden.
Jag är mer en lycklig i mitt förhållande till Joakim och kan inte fröstå att jag har fått haft honom i 11 å snart och fler härliga kommer det att bli.
Just nu går jag hemma i väntandes tider, tiden som ska vara underbar och avkopplande, som för mig känns underbar och samtidigt läskig. Finns så mycket tid till allt, allt man vill och alla mina tankar, tankar som kommer när det blir tyst, ensamt och tomt. Tankar om allt som ska hända tiden innan nu å under förlossningen. Jag är inte alls närvös för själva förlossningen, smärta kan man ta om andra klarat det men det finns ju andra saker som folk sagt till en som kan skrämma upp än.
Idag/igår
