Itrimaminkropp

Nu börjar det närma sig å man börja känna en hel del, både fysiskt å psykiskt!
Börjar bli väldigt trångt där inne för gossen å att veta att det kan ske när som helst känns så pirrigt. Å man har så mycket känslor i kroppen, kommer jag att kunna vara mamma? Lilla jag? å herrgud vad har man givit sig in på? Jag har längtat efter barns så länge å efter att ha varit tillsammans med Joakim i 11 år så är det ju inte mer än rätt att vi ska ha familj ihop! Jag längtar med en sorts nyfikenhet å lite skräck eftersom man inte alls vet hur detta är, det är ju unikt för varje person!
Jag hoppas ahn kommer snart så man inte behöver gå över tiden!

Vi längtar.....

jag är så trött på en hel del människor, speciellt en! Som hela tiden ger en dåligt samvete för saker man säger å tycker, försöker göra en avundsjuk men kommer aldrig att lyckas då det är mer skönt att dela. Som gör att man inte kan säga vad man känner å tycker fullt ut för då får man skit, hur fan ska man göra då da?
Men man ska alltid kunna när denna person vill, kunna göra allt den vill, ta sig dit den vill utan att den kan göra detsamma! Nu börjar jag få nog. Säger till mig att jag inte får göra si lr så men göra så själv, nej nu är det slut med det, jag orkar inte! AVstånd lr anpssaning av den andre?
Fritt val!

Förut förstod jag varför den/det kom men nu, vad är det nu som gör det hela? Sjuk obehagligt och väldigt frustrerande! Undermedveten oro kanske? ostimulerad? Många tankar om varför den hälsar på. Att inte kunna ta i den är så obeskrivligt jobbigt. Jag satt precis å tittade på tv, Camilla i soffan, Joakim brevid mig med en hand på magen då gossen i magen lever disco. Satt där som jag sa å tittade mot tv men vad såg jag, inget! Å poff från ingenstans så kom känslan som en rysning upp mot ryggraden å nacken... Jag försöker ta tag i den å känna på den men det finns inget, inget! Blir tokig, för det kommer bara mer å mer!

Vad göra?