HUGO
Nu är han äntligen här, den 27/3, kl 01:35 så kom han ut till oss. Han vägde då 4290g å var 53 lång!
Jag blev till slut igångsatt pga av en lätt havandeskapsförgiftning. Kl 14 fick jag komma upp till förlossningen å vid halv 4 kom äntligen Joakim som varit tvungen att åka hem för att hämta allt vi kunnas tänka behöva!
Vid ca halv 5 så tog de hål på vattnet. Jag hade tydligen tur som var öppen 3 cm, det gör hela igångsättningen lättare å det tackar vi för!
Vid halv 9 så satte de in värkstimulerande dropp då värkarna inte kommit igång helt å hållet efter första momentet!
Nu började det hända grejer å jag tog lustgas 50/50 för att prova mig fram. 70/30, i lustgas å det började kännas en hel del, men vid detta ögonblick någonstans mellan 70/30 å 100% så blir jag helt borta känner jag, jag vet att jag sover mellan värkarna å känner mig hel borta. Vet att det kommer in en läkare för att ge mig ryggbedövning men ju kommer knappt ihåg det. Vet bara att helt plötsligt har jag ett ansikte tryckt mot mig, läkaren som presenterar sig å berättar vad han ska göra, för mig känns det bara suddigt å som han typ ska pussas med en för jag tycker han är så pass nära. Bedövningen sätts iaf å jag hinner få en dos å inge mer. Krystvärkarna kom 01:10 å Hogo kom alltså 01:35.
Gud vad jag grät av lycka när man fick se honom å självklart av lycka för att den smärta man hade var över, fy fan!
Alla som fött barn där ute å jag själv, vi är verkligen bra, tänk vad vi kan, tror aldrig killar hade klarat detta. Tänker på den där reklamen när en man sitter vid ett bord, dunderförkyld å har en handduk över huvudet å varmt vatten som ångar upp på hans ansikte å säger, att ni kvinnor klagar på att föda barn men då ska ni veta hur vi män har de när vi är förkylda!!! Vad säger ni?
