Itrimaminkropp

Jag vet inte vad som är med mig just nu. Jag vill så mycket med mig själv å allt därtill men jag har ingen ork =(

Jag har under dessa 6 måander med itrim å allt vad det innebär fått en ny livsstil, å allt därtill. Jag har blivit så förändrad när det gäller så mycket å allt detta är bara poisitivt men ändå är jag inte alls nöjd med mig själv.
Jag vet att man kan tänka, jaha nu kommer ännu ett I-lands problem, men vad ska jag säga, jag lever ju i denna värld å inte någon annan!?


Jag vill vara en sort människa som folk ska tycka om, tycka om att umgås med, bli glad av, snacka skit med ja ni vet allt det där man önskar sig! Nu vet jag inte vart jag är, är vilsen i alla tankar jag har. jag lyckade ju så bra med allt de första måanderna å blev bättre på alla sätt, på det sättet jag tyckre jag var okej när jag 14 år. Låter kanske konstigt att vid just den ålderan gilla sig själv men jag gillade livet just då fast jag mådde skit inombord, ingen som märkte det ändå för jag satte upp en vägg om hur jag ville vara. Jag ville att folk skulle gilla mig å vilja vara kompis med mig å det ville folk då för första gången i mitt liv, en underbar känsla. Jag kan bara jämföra med hur mycket jag kunde skratta då, idag får jag kramp känsla i kinderna bara efter att skratta i i 30 sek å ont i magen efter 1 minut å då tycker jag att jag skratta länge men det har jag verkligen inte om man ser hur länge andra kan skratta å njuta av det, men nu låter det ju som jag inte njuter av det, men tro mig jag njuter så att jag tillslut börjar gråta, glädjetårar i dubbla bemärkelser.


Jag är en sådan människa som hamnar i svakor å jag filosiferar varje dag och denna dag har jag suttit, cyklat å gått i mina filosofiska tankar, dem har vart många å långa. Har pratat mig igenom mina tankar med min sambo som tänker återigen "Jaha, är det dags för dessa samtal igen" och ler snällt å lyssnar på vad jag har å säga. Alltid lika skönt att få krypa upp han ahns goa famn o känna kärlek när tårarna fått rinna klart ned för kinden.


Jag har en historia bakom mig, mer än vad folk vet, mer än jag själv vet, den historian påverkar den jag är idag å den jag vill vara. För vissa kanske den inte är något alls, för andra är den nått som de inte kna förståa för de har aldrig varit med om jobbiga saker. Dem människorna är tuffa att prata med för de tror det vet allt det säger å tycker det låter så klokt men jag tycker inte det, blir bara tyst å börjar tänka. Spelar ingen roll lr jo dte gör det faktikst om jag tänker efter nu, en lyssnare som inte förstår å är äldre är oftast så mycket oklokare än yngre som inte förstår för dem bara lyssnar medans de äldre då kommer med kommentarer om hur man ska tänka fast de inte alls vet! Jag har svårt för detta. Jag har även fått svårt för att hantera saker som händer, t ex om man ska åka någonstan  som man planerat å sen gör man inte det, då faller jag ihop inombords känns dte som för en stund, nej det är inte bordeline jag pratar om för jag kan hantera det men blir så besviken bara när jag ser fram emot saker!
Jag blir även sjukt lätt irreterad över saker som jag inte borde bli, fattar inte varför oftast!



Jag är för familjekär å kan inte beskriva med ord hur sjukt mycket jag älskar min familj. Ibland när jag lämnar min mamma så kan jag gråta för jag tycker så mycket om henne och självklart även min pappa som jag fått så mycket mycket bättre kontakt med sen jag var liten.







Som jag kom på idag:

" Istället för att ta kniven så ta gaffeln för den har flera altenativ "